Allsmäktige Gud Sä：
Guds verk med att förvalta och frälsa mänskligheten börjar med Abrahams offrande av Isak
När Gud gett Abraham en son hade de ord som han talat till Abraham blivit verklighet. Det betyder inte att Guds plan upphörde där; tvärtom hade Guds storslagna plan för mänsklighetens förvaltning och frälsning bara just tagit sin början, och att välsigna Abraham med en son var bara inledningen av hans övergripande förvaltningsplan. Vem visste då, i den stunden, att Guds kamp mot Satan hade inletts i stillhet när Abraham offrade Isak?
Gud struntar i om människan är dåraktig — han begär bara att människan ska vara sannfärdig
Låt oss härnäst se på vad Gud gjorde med Abraham. I 1 Mosebok 22:2 gav Gud Abraham följande befallning: ”Ta nu din son, din ende son Isak, som du älskar, och bege dig till Moria land, och offra honom där som ett brännoffer på ett av de berg som jag skall berätta om för dig.” Guds mening var tydlig: Han sa åt Abraham att ge sin ende son Isak, som han älskade, som ett brännoffer. När vi ser på det i dag, strider Guds befallning fortfarande mot människans uppfattningar? Ja! Allt som Gud gjorde vid den tiden går helt på tvärs med människans uppfattningar och är ofattbart för människan. Folks uppfattningar gör att de tänker så här: När en man inte trodde och ansåg det vara en omöjlighet gav Gud honom en son, och när han hade fått en son uppmanade Gud honom att offra sin son — helt ofattbart! Vad tänkte Gud egentligen göra? Vad var Guds verkliga syfte? Han gav Abraham en son utan några villkor, men han begärde också att Abraham skulle utföra ett villkorslöst offer. Var det orimligt? Sett ur en utomståendes synvinkel var det inte bara orimligt utan också något av ”en massa besvär till ingen nytta”. Men Abraham själv ansåg inte att Gud begärde för mycket. Även om han hade vissa betänkligheter och var lite misstänksam mot Gud, var han ändå beredd att utföra offret. Så här långt, vad ser du som bevisar att Abraham var villig att offra sin son? Vad sägs i dessa meningar? Originaltexten ger följande redogörelse: ”Och Abraham steg upp tidigt om morgonen, sadlade sin åsna och tog med sig två av sina unga män och sin son Isak och han klöv veden till brännoffret, stod upp och gick till den plats som Gud hade berättat om för honom” (1 Mos 22:3). ”Och de kom till den plats som Gud hade berättat om för honom och där byggde Abraham ett altare och lade i ordning veden, och han band sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden. Och Abraham sträckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin son” (1 Mos 22:9–10). När Abraham sträckte fram handen och tog kniven för att slakta sin son, såg Gud vad han gjorde? Det gjorde han. Hela processen, från början när Gud uppmanade Abraham att offra Isak till dess att Abraham faktiskt höjde kniven för att slakta sin son, visade Abrahams hjärta för Gud. Och i den stunden var Abrahams hjärta — trots hans tidigare dårskap, okunnighet och misstolkning av Gud — sannfärdigt och ärligt mot Gud och han var verkligen på väg att återlämna Isak, den son som Gud gett honom, till Gud. I honom såg Gud lydnad — just den lydnad han längtade efter.
I människans ögon gör Gud mycket som är obegripligt och till och med ofattbart. När Gud önskar att orkestrera någon, står denna orkestrering ofta i strid med människans uppfattningar och är obegriplig för henne, men det är just denna dissonans och obegriplighet som utgör Guds prövning och test av människan. Abraham kunde emellertid demonstreralydnaden mot Gud i sitt inre, vilket var den mest grundläggande beskaffenheten för att han skulle kunna uppfylla Guds krav. Först då, när Abraham var i stånd att lyda Guds krav, när han offrade Isak, kände Gud verkligen tillförsikt och sympati för människosläktet — för Abraham som han hade utvalt. Först då var Gud säker på att denna person som han utvalt var en oumbärlig ledare som kunde ta sig an hans löfte och hans kommande förvaltningsplan. Fastän det bara var en prövning och en test kände sig Gud nöjd. Han kände människans kärlek till honom och han kände sig tröstad av människan som aldrig tidigare. Hejdade Gud Abraham i det ögonblick då han höjde sin kniv för att slakta Isak? Gud lät inte Abraham offra Isak, för Gud hade helt enkelt inte för avsikt att ta Isaks liv. Alltså hejdade Gud Abraham i sista stund. För Gud hade Abrahams lydnad redan bestått provet, vad han gjorde var tillräckligt, och Gud hade redan sett resultatet av det han tänkte göra. Var det här resultatet tillfredsställande för Gud? Man kan säga att det här resultatet var tillfredsställande för Gud, att det var vad Gud ville och vad Gud hade längtat efter att få se. Är det sant? Även om Gud i olika sammanhang använder olika sätt att testa varje individ, såg han vad han ville se i Abraham. Han såg att Abrahams hjärta var sannfärdigt och att hans lydnad var villkorslös, och det var just detta “villkorslösa” som Gud längtade efter. Folk säger ofta: Jag har redan offrat det här, jag har redan försakat det där — varför är Gud ändå inte nöjd med mig? Varför fortsätter han att utsätta mig för prövningar? Varför fortsätter han att testa mig? Det här visar en sak: Gud har inte sett ditt hjärta och inte vunnit ditt hjärta. Det vill säga, han har inte sett sådan ärlighet som när Abraham var i stånd att höja sin kniv för att med egen hand döda sin son och offra honom till Gud. Han har inte sett din villkorslösa lydnad och har inte blivit tröstad av dig. Därför är det naturligt att Gud fortsätter att pröva dig. Är inte det sant? Vi lämnar det här ämnet där. Härnäst ska vi läsa ”Guds löfte till Abraham”.
3. Guds löfte till Abraham
1 Mos 22:16–18 ”Jag har svurit vid mig själv”, sade Jehova, ”ty eftersom du har gjort detta och inte har undanhållit din son, din ende son, kommer jag att välsigna dig med välsignelse och föröka din säd med tillökning som stjärnorna på himlen och sanden som finns på havets strand, och din säd skall besitta sina fienders portar, och i din säd skall alla folk på jorden vara välsignade, därför att du har lytt min röst.”
Det här är en oavkortad redogörelse för den välsignelse Gud gav Abraham. Fastän den är kort är dess innehåll rikt: Den omfattar syftet med, och bakgrunden till, Guds gåva till Abraham, liksom vad det var han gav till Abraham. Den genomsyras också av den glädje och begeistring som Gud uttalade dessa ord med, liksom ivern i hans längtan att vinna dessa som är i stånd att lyssna till hans ord. I detta ser vi hur Gud uppskattar och känner ömhet för dessa som lyder hans ord och följer hans befallningar. Vi ser också det pris han betalar för att vinna människor, liksom den omsorg och eftertanke han lägger ner på att vinna dem. Textstycket, som innehåller orden ”Jag har svurit vid mig själv”, ger oss dessutom en stark känsla av den bitterhet och smärta som Gud, och Gud ensam, har burit bakom kulisserna till detta verk i hans förvaltningsplan. Det är en tankeväckande text och en som hade särskilt stor betydelse och fick långtgående konsekvenser för dessa som kom senare.
Människan vinner Guds välsignelser genom sin uppriktighet och lydnad
Var den välsignelse som Gud gav Abraham och som vi läser om här en stor välsignelse? Exakt hur stor? Det finns en nyckelmening här: ” och i din säd skall alla folk på jorden vara välsignade”, som visar att Abraham fick välsignelser som inte getts till någon som kom före eller efter honom. När Abraham på Guds begäran återlämnade sin ende son — sin älskade ende son — till Gud (observera: Här kan vi inte använda ordet “offrade”; vi bör säga att han återlämnade sin son till Gud), hindrade Gud honom inte bara från att offra Isak utan dessutom välsignade han honom. Med vilket löfte välsignade han Abraham? Löftet att göra hans ättlingar talrika. Och hur talrika skulle han göra dem? Skriften ger oss följande redogörelse: ”… som stjärnorna på himlen och sanden som finns på havets strand, och din säd skall besitta sina fienders portar, och i din säd skall alla folk på jorden vara välsignade.” I vilket sammanhang uttalade då Gud dessa ord? Det vill säga, hur mottog Abraham Guds välsignelser? Han mottog dem just så som Gud säger i Skriften: ”därför att du har lytt min röst.” Det vill säga, därför att Abraham hade följt Guds befallning, därför att han utan minsta klagan hade gjort allt som Gud hade sagt, begärt och befallt, gav Gud honom ett sådant löfte. Det finns en avgörande mening i detta löfte som berör Guds tankar på den tiden. Har ni sett den? Ni har kanske inte tänkt så mycket på Guds ord, på att ”Jag har svurit vid mig själv”. Vad de betyder är att när Gud uttalade dessa ord svor han vid sig själv. Vad svär människor vid när de avlägger en ed? De svär vid himlen, vilket betyder att de avlägger en ed inför Gud och svär vid Gud. Folk förstår kanske inte mycket av vad det innebar att Gud svor vid sig själv, men ni kommer att kunna förstå det när jag förser er med den rätta förklaringen. Att stå inför en människa, som bara kunde höra hans ord och inte förstå hans hjärta, fick Gud att än en gång känna sig ensam och villrådig. I förtvivlan — och undermedvetet, kan man säga — gjorde Gud någonting mycket naturligt: han lade handen på sitt hjärta och riktade sig till sig själv när han gav Abraham detta löfte, och på så sätt hörde mannen Gud säga: ”Jag har svurit vid mig själv.”
Du kan se på Guds handlande och tänka på dig själv. När du lägger handen på hjärtat och talar till dig själv, har du då en klar uppfattning om vad du säger? Är din attityd ärlig? Talar du uppriktigt, med ditt hjärta? Alltså ser vi här att Gud var uppriktig och ärlig när han talade till Abraham. Samtidigt som Gud talade med Abraham och välsignade honom, talade han också till sig själv. Han sa till sig själv: Jag ska välsigna Abraham och göra hans ättlingar lika talrika som stjärnorna på himlen och lika talrika som sanden på havets strand, därför att han lydde mina ord och han är den jag väljer. När Gud sa ”Jag har svurit vid mig själv”, beslutade han att genom Abraham frambringa det utvalda folket Israel, och sedan skulle han leda dessa människor framåt i takt med sitt verk. Gud skulle alltså låta Abrahams ättlingar bära Guds förvaltande verk, och Guds verk och det som uttrycktes av Gud skulle börja med Abraham och fortsätta i Abrahams ättlingar och på så sätt förverkliga Guds önskan att frälsa människan. Vad säger ni — är inte detta en välsignelse? Det finns ingen större välsignelse än detta för människan; man kan säga att detta är den allra största välsignelsen. Den välsignelse Abraham fick var inte att hans avkomlingar skulle bli talrika, utan att Gud skulle utföra sin förvaltning, sitt uppdrag och sitt verk i Abrahams ättlingar. Det här innebär att de välsignelser som Abraham erhöll inte var tillfälliga utan bestod allteftersom Guds förvaltningsplan framskred. När Gud talade, när Gud svor vid sig själv, hade han redan fattat ett beslut. Besannades förloppet hos detta beslut? Förverkligades det? Gud beslöt att från den stunden skulle hans ansträngningar, det pris han betalade, vad han har och är, hans allt och även hans liv ges till Abraham och Abrahams ättlingar. Gud beslutade också att han, med början i denna skara människor, skulle manifestera sina gärningar och låta människan se hans visdom, myndighet och makt.
…
Fullständig text
Källa: Allsmäktige Guds Kyrka
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar