Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II

    Vid vårt senaste möte delade vi ett mycket viktigt ämne. Kommer ni ihåg vad det var? Låt mig upprepa det. Ämnet för vår senaste gemenskap var: Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv. Är det här ett viktigt ämne för er? Vilken del av det är viktigast för er? Guds verk, Guds sinnelag eller Gud själv? Vilken intresserar er mest? Vilken del vill ni helst höra om?

 Jag vet att det är svårt för er att svara på den frågan eftersom Guds sinnelag kan ses i varje aspekt av hans verk, och hans sinnelag uppenbaras alltid och på alla platser i hans verk och representerar i praktiken Gud själv; i Guds övergripande förvaltningsplan är Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv oskiljbara från varandra.

    Innehållet i vår senaste gemenskap om Guds verk var historier i Bibeln som ägde rumför länge sedan. Alla berättelserna handlade om människan och Gud, och de hände människan och innehöll samtidigt Guds medverkan och uttryck, så de här berättelserna är särskilt värdefulla och betydelsefulla för att känna Gud. När Gud just skapat människosläktet började han ta kontakt med och tala med människan och hans sinnelag började uttryckas för henne. Med andra ord, från det att Gud först tog kontakt med människosläktet började han att oupphörligt offentliggöra för människan sin substans och vad han har och är. Kort sagt, oavsett om gångna tiders människor eller människorna av i dag är kapabla att se eller förstå det, talar Gud till människorna och verkar bland människorna, uppenbarar sitt sinnelag och uttrycker sin substans – detta är ett faktum och något som ingen kan förneka. Det innebär också att Guds sinnelag, Guds substans och vad han har och är oavbrutet utgår från honom och uppenbaras medan han verkar och kommunicerar med människan. Han har aldrig hemlighållit eller dolt någonting för människan, utan tvärtom tillkännager och offentliggör han sitt sinnelag utan att hålla inne med något. På så sätt hoppas Gud att människan ska kunna lära känna honom och förstå hans sinnelag och substans. Han vill inte att människan ska betrakta hans sinnelag och substans som eviga mysterier, och inte heller vill han att mänskligheten ska betrakta Gud som en gåta som aldrig kan lösas. Först när människan känner Gud kan hon veta vägen framåt och vara i stånd att acceptera Guds vägledning, och endast en sådan mänsklighet kan verkligen leva under Guds herravälde, leva i ljuset och leva mitt i Guds välsignelser.

    De ord och det sinnelag som utgår från och uppenbaras av Gud representerar hans vilja, och de representerar också hans substans. När Gud kommunicerar med människan – oavsett vad han säger eller gör eller vilket sinnelag han uppenbarar, och oavsett vad människan ser av Guds substans och vad han har och är – representerar alltsamman Guds vilja för människan. Oavsett hur mycket människan är i stånd att inse, fatta eller förstå representerar allt Guds vilja — Guds vilja för människan. Om detta råder det inget tvivel! Guds vilja för mänskligheten är hur han kräver att människorna ska vara, vad han kräver att de ska göra, hur han kräver att de ska leva och hur han kräver att de ska vara kapabla att åstadkomma förverkligandet av Guds vilja. Är dessa ting oskiljbara från Guds substans? Med andra ord, Gud utger sitt sinnelag och allt han har och är, samtidigt som han ställer krav på människan. Där finns ingen falskhet, inget skådespeleri, inget hemlighållande och ingen försköning. Men varför är då människan oförmögen att lära känna Guds sinnelag, och varför har hon aldrig kunnat få en klar bild av det? Varför har hon aldrig begripit Guds vilja? Det som uppenbaras och utgår från Gud är vad Gud själv har och är, och det är vartenda uns, varenda sida, av hans sanna sinnelag – så varför kan inte människan se? Varför är människan oförmögen till ordentlig kunskap? Det finns en viktig anledning till detta. Och vad är denna anledning? Sedan skapelsen har människan aldrig behandlat Gud som Gud. I äldsta tider, oavsett vad Gud gjorde i fråga om människan – den människa han just skapat – betraktade hon honom bara som en följeslagare, som någon att lita på, och hon hade ingen kunskap om, eller förståelse av, Gud. Det vill säga, hon visste inte att det som utgick från detta väsen – detta väsen som hon litade på och såg som sin följeslagare – var Guds substans, och inte heller visste hon att detta väsen var den som härskar över allting. Enkelt uttryckt, den tidens människor kände inte igen Gud över huvud taget. De visste inte att himlarna och jorden och alla ting hade skapats av honom, och de var okunniga om varifrån han kom och, dessutom, om vad han var. På den tiden krävde Gud naturligtvis inte att människan skulle känna honom, förstå honom, förstå allt han gjorde eller vara informerade om hans vilja, för det här var den allra första tiden efter mänsklighetens skapelse. När Gud påbörjade förberedelserna för Lagens Tidsålders verk, gjorde han en del saker med människan och började även ställa en del krav på människan genom att tala om för henne hur hon skulle ge offergåvor till Gud och tillbe Gud. Först då fick människan några enkla uppfattningar om Gud. Först då förstod hon skillnaden mellan människa och Gud, och att Gud var den som skapade mänskligheten. När människan visste att Gud var Gud och människan var människa uppstod ett visst avstånd mellan henne och Gud, men fortfarande begärde inte Gud att människan skulle ha någon större kunskap om, eller någon djupare förståelse av, honom. Gud ställer alltså olika krav på människan beroende på stadierna och omständigheterna i hans verk. Vad ser ni i detta? Vilken aspekt av Guds sinnelag uppfattar ni? Är Gud verklig? Är de krav Gud ställer på människan lämpliga? I allra äldsta tider, efter Guds skapelse av mänskligheten, när Gud ännu inte hade inlett sitt arbete med att erövra och fullkomna människan och inte hade talat särskilt många ord till henne, begärde han inte mycket av människan. Oavsett vad människan gjorde och oavsett hur hon uppförde sig — även om hon gjorde en del som förargade Gud — förlät han allt och hade överseende med allt. Gud visste nämligen vad han gett människan och vad som fanns i hennes inre, och följaktligen visste han hur höga krav han skulle ställa på människan. Även om hans krav var mycket låga på den tiden betyder inte det att hans sinnelag inte var stort eller att hans visdom och allmakt bara var tomma ord. För människan finns det bara ett sätt att lära känna Guds sinnelag och Gud själv: genom att följa stegen i Guds verk med att förvalta och frälsa mänskligheten, och genom att acceptera de ord som Gud talar till mänskligheten. Skulle människan, när hon vet vad Gud har och är och när hon känner Guds sinnelag, ändå be Gud visa henne sin verkliga person? Människan kommer inte att göra det och vågar inte göra det, för när människan har förstått Guds sinnelag och vad han har och är, då har hon redan sett den sanne Guden själv och har redan sett hans verkliga person. Det är det oundvikliga resultatet.

    Allt eftersom Guds verk och plan oupphörligt fortskred, och efter det att Gud upprättat regnbågsförbundet med människan som ett tecken på att han aldrig mer skulle förstöra världen med hjälp av översvämningar, hade Gud en alltmer trängande längtan att vinna dessa som skulle kunna vara av ett sinne med honom. Han hade även en allt ivrigare önskan att vinna dessa som var kapabla att göra hans vilja på jorden, och dessutom att vinna en grupp människor som var i stånd att bryta sig fria från mörkrets krafter, inte vara bundna av Satan och i stånd att vittna om honom på jorden. Att vinna en sådan grupp människor var något Gud länge önskat, något han väntat på ända sedan skapelsens tid. Så oavsett att Gud använde översvämningar för att förstöra världen, och oavsett hans förbund med människan, förblev Guds vilja, sinnesstämning, plan och förhoppningar desamma. Vad han ville göra, och vad han längtat efter långt före skapelsens tid, var att vinna dessa i människosläktet som han önskade vinna — vinna en grupp människor som var i stånd att fatta och känna hans sinnelag, förstå hans vilja, en grupp som var i stånd att tillbe honom. En sådan grupp människor är verkligen i stånd att vittna om honom, och man kan säga att de är hans förtrogna.

    Låt oss i dag fortsätta att gå tillbaka i Guds fotspår och följa stegen i hans verk så att vi kanske kan blottlägga Guds tankar och åsikter och allt som har med Gud att göra, allt detta som har varit “magasinerat” så länge. Genom dessa ting kommer vi att lära känna Guds sinnelag och förstå Guds substans; vi kommer att släppa in Gud i våra hjärtan, och varenda en av oss kommer sakta att närma sig Gud, minska vårt avstånd till Gud.

    En del av det vi talade om förra gången handlade om varför Gud upprättade ett förbund med människan. Den här gången ska vår gemenskap handla om skriftställena nedan. Låt oss börja med att läsa Skriften.

A. Abraham

1. Gud lovar att ge Abraham en son

    1 Mos 17:15–17 Och Gud sade till Abraham: ”Vad det gäller Sarai, din hustru, skall du inte kalla henne Sarai, utan hennes namn skall vara Sara. Och jag skall välsigna henne och ge dig en son också med henne. Ja, jag skall välsigna henne och hon skall bli en moder till folkslag; kungar över folk skall komma från henne.” Då föll Abraham ned på sitt ansikte och log och sade i sitt hjärta: ”Skall ett barn födas åt den som är hundra år gammal? Och skall Sara, som är nittio år gammal, föda ett barn?”

    1 Mos 17:21–22 ”Men mitt förbund skall jag upprätta med Isak, som Sara skall föda åt dig vid denna tid nästa år.” Och Gud slutade tala med honom, och steg upp från Abraham.

2. Abraham offrar Isak

    1 Mos 22:2–3 Och han sade: ”Ta nu din son, din ende son Isak, som du älskar, och bege dig till Moria land, och offra honom där som ett brännoffer på ett av de berg som jag skall berätta om för dig.” Och Abraham steg upp tidigt om morgonen, sadlade sin åsna och tog med sig två av sina unga män och sin son Isak och han klöv veden till brännoffret, stod upp och gick till den plats som Gud hade berättat om för honom.

    1 Mos 22: 9–10 Och de kom till den plats som Gud hade berättat om för honom och där byggde Abraham ett altare och lade i ordning veden, och han band sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden. Och Abraham sträckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin son.

Ingen kan hindra det verk som Gud beslutar att utföra

    Då har ni alla just hört berättelsen om Abraham. Han utvaldes av Gud efter det att floden förstörde världen. Hans namn var Abraham och när han var hundra år gammal och hans hustru Sara nittio kom Guds löfte till honom. Vad var det för löfte Gud gav honom? Gud lovade det som det talas om i Skriften: ”Och jag skall välsigna henne och ge dig en son också med henne.” Vad var bakgrunden till Guds löfte att ge honom en son? Skriften förser oss med följande redogörelse: ”Då föll Abraham ned på sitt ansikte och log och sade i sitt hjärta: ”Skall ett barn födas åt den som är hundra år gammal? Och skall Sara, som är nittio år gammal, föda ett barn?” Detta åldriga par var med andra ord alltför gammalt för att få barn. Och vad gjorde Abraham sedan Gud gett sitt löfte till honom? Han föll ner på sitt ansikte och log och sa till sig själv: ”Skall ett barn födas åt den som är hundra år gammal?” Abraham trodde att det var omöjligt — vilket innebar att han trodde att Guds löfte till honom bara var ett skämt. Sett ur mänsklig synvinkel var detta ogörligt för människan och lika ogörligt och omöjligt för Gud. För Abraham var det kanske komiskt: Gud skapade människan och ändå visar det sig att han inte vet att någon som är så gammal inte kan få barn; han tror att han kan låta mig få barn, han säger att han ska ge mig en son — det är ju inte möjligt! Och därför föll Abraham ner på sitt ansikte och log och tänkte för sig själv: Omöjligt — Gud skämtar med mig, det här kan inte vara sant! Han tog inte Guds ord på allvar. Vad var då Abraham för sorts människa i Guds ögon? (Rättfärdig.) Var påstods det att han var en rättfärdig människa? Ni tror att alla dessa som Gud vänder sig till är rättfärdiga och fullkomliga, människor som vandrar med Gud. Ni står fast vid lärosatser! Ni måste tydligt inse att när Gud definierar någon gör han det inte godtyckligt. Gud sa inte här att Abraham var rättfärdig. I sitt hjärta har Gud måttstockar för att bedöma varje individ. Även om Gud inte sa vad för sorts person Abraham var, hurdan var Abrahams tro på Gud sett till hans uppträdande? Var den en aning abstrakt? Eller hade han stor tro? Nej, det hade han inte! Hans skratt och tankar visade vem han var, så er uppfattning att han var rättfärdig är inget annat än inbillning, en blind tillämpning av trossatser, en opålitlig bedömning. Såg Gud Abrahams skratt och hans små miner? Visste han om dem? Gud visste om dem. Men skulle Gud ändra vad han hade beslutat att göra? Nej! När Gud planerade och beslutade att han skulle välja denne man var saken redan fullbordad. Varken människans tankar eller uppträdande skulle på minsta vis påverka eller hindra Gud; Gud skulle inte godtyckligt förändra sin plan, och inte heller skulle han förändra eller kullkasta sin plan på grund av människans uppförande, som till och med kunde vara dåraktigt. Vad står det då skrivet i 1 Mosebok 17:21-22? ”Men mitt förbund skall jag upprätta med Isak, som Sara skall föda åt dig vid denna tid nästa år.” Och Gud slutade tala med honom, och steg upp från Abraham.” Gud brydde sig inte det minsta om vad Abraham tänkte eller sa. Och vad var skälet till han inte fäste sig vid det? Det var att Gud vid den tiden inte begärde att människan skulle ha stark tro, att hon skulle ha förmåga att äga stor kunskap om Gud eller kunna förstå vad Gud gjorde och sa. Följaktligen begärde han inte att människan tillfullo skulle förstå vad han bestämde sig för att göra, vilka människor han var fast besluten att välja eller principerna för hans handlande. Människan var helt enkelt inte tillräckligt mogen. På den tiden betraktade Gud vad än Abraham gjorde och hur han än betedde sig som normalt. Han fördömde eller tillrättavisade honom inte, utan sa bara: ”Sara skall föda Isak åt dig vid denna tid nästa år.” För Gud besannades detta steg för steg efter att han uttalat dessa ord; i Guds ögon hade det som skulle åstadkommas enligt hans plan redan uppnåtts. Och efter att ha slutfört arrangemangen för detta avlägsnade sig Gud. Vad människan gör eller tänker, vad människan förstår eller vilka planer människan har – inget av detta berör Gud på något sätt. Allting fortlöper enligt Guds plan, i enlighet med de tider och de stadier som Gud fastställt. Sådan är principen för Guds verk. Gud lägger sig inte i vad människan än tänker eller vet, men han ger inte heller upp sin plan eller överger sitt verk därför att människan inte tror eller förstår. Allt fullbordas således i enlighet med Guds plan och Guds tankar. Detta är just vad vi ser i Bibeln: Gud såg till att Isak föddes vid den tidpunkt han fastställt. Bevisar dessa fakta att människans beteende och agerande hindrade Guds verk? De hindrade inte Guds verk! Påverkades Guds verk av människans ringa tro på Gud och hennes uppfattningar och föreställning om Gud? Nej, det gjorde det inte! Inte det minsta! Guds förvaltningsplan påverkas inte av någon människa, någon företeelse eller något förhållande. Allt han bestämmer sig för att göra kommer att verkställas och slutföras i rätt tid och i enlighet med hans plan, och ingen människa kan förhindra hans verk. Gud struntar i vissa sidor av människans dåraktighet och okunnighet, liksom vissa sidor av människans motstånd mot och uppfattningar om honom, och utför det verk han måste utföra oavsett allt. Detta är Guds sinnelag och en återspegling av hans allmakt.
…

Fullständig text

Källa: Allsmäktige Guds Kyrka