Fastän Guds vrede är dold och okänd för människan, tolererar den ingen kränkning
Guds behandling av hela den dåraktiga och okunniga mänskligheten bygger i första hand på barmhärtighet och tolerans. Å andra sidan döljs hans vrede nästan hela tiden och nästan överallt; den är okänd för människan. Därför är det svårt för människan att se Gud visa sin vrede, och det är också svårt att förstå hans vrede. Följaktligen tar människan lätt på Guds vrede.
När människorna möter Guds slutliga verk och steget att tolerera och förlåta människan – det vill säga när Guds sista exempel på barmhärtighet och hans sista varning når dem – om de då fortfarande använder samma metoder för att motsätta sig Gud och inte anstränger sig för att ångra sig, bättra sig eller acceptera hans barmhärtighet, så kommer Gud inte längre att skänka sin tolerans och tålamod till dem. Tvärtom är det vid det tillfället som Gud kommer att dra tillbaka sin barmhärtighet. Därefter kommer han endast att sända ut sin vrede. Han kan uttrycka sin vrede på olika sätt, precis som han kan använda olika metoder för att bestraffa och förgöra människor.
Guds användning av eld för att förstöra staden Sodom är hans snabbaste metod att totalt förinta en mänsklighet eller ett ting. När folket i Sodom brändes tillintetgjordes mer än deras fysiska kroppar; det tillintetgjorde helt och hållet deras andar, deras själar och deras kroppar, så att folket i denna stad helt säkert skulle upphöra att existera både i den materiella världen och i den värld som är osynlig för människan. Detta är ett av de sätt som Gud uppenbarar och uttrycker sin vrede. Detta slags uppenbarelse och uttryck är en aspekt av substansen i Guds vrede, precis som det naturligtvis också är en uppenbarelse av substansen i Guds rättfärdiga sinnelag. När Gud sänder ut sin vrede, upphör han att uppenbara någon barmhärtighet eller kärleksfull vänlighet, och han visar inte heller upp något mer av sin tolerans eller sitt tålamod; det finns ingen person, ting eller anledning som kan övertala honom att fortsätta vara tålmodig, att ge av sin barmhärtighet igen, att skänka sin tolerans en gång till. Istället för dessa ting kommer Gud, utan ett ögonblicks tvekan, att sända ut sin vrede och sitt majestät, göra vad han åstundar, och han kommer att göra detta på ett snabbt och rent sätt i enlighet med sina egna önskningar. Det är på detta sätt Gud sänder ut sin vrede och sitt majestät, som människan inte får kränka, och det är också ett uttryck för en aspekt av hans rättfärdiga sinnelag. När människor bevittnar hur Gud visar oro för och kärlek till människan, är de oförmögna att upptäcka hans vrede, se hans majestät eller känna hans intolerans mot kränkning. Dessa ting har alltid lett människor till att tro att Guds rättfärdiga sinnelag endast går ut på barmhärtighet, tolerans och kärlek. Men när man ser Gud förstöra en stad eller avsky en mänsklighet, gör hans vrede och hans majestät, när han förgör människan, att människan får se en glimt av den andra sidan av hans rättfärdiga sinnelag. Detta är Guds intolerans mot kränkning. Guds sinnelag som inte tolererar någon kränkning övergår varje skapad varelses fantasi, och bland de icke-skapade varelserna är ingen förmögen att störa den eller påverka den; till råga på allt kan den inte personifieras eller imiteras. Denna aspekt av Guds sinnelag är alltså den som mänskligheten borde känna mest. Endast Gud själv har detta slags sinnelag, och endast Gud själv besitter detta slags sinnelag. Gud besitter detta slags rättfärdiga sinnelag eftersom han avskyr ondska, mörker, upproriskhet och Satans onda gärningar, som fördärvar och förtär mänskligheten, därför att han avskyr alla syndiga gärningar i motstånd mot honom och på grund av hans heliga och fläckfria substans. Det är på grund av detta han inte kommer att genomlida att någon av de skapade eller icke-skapade varelserna öppet motsätter sig eller bestrider honom. Även en enskild person som han en gång visat barmhärtighet mot eller valt ut behöver bara provocera hans sinnelag och överträda hans princip om tålamod och tolerans, så kommer han att lösgöra och uppenbara sitt rättfärdiga sinnelag utan det minsta lilla barmhärtighet eller tvekan – ett sinnelag som inte tolererar någon kränkning.
Guds vrede är ett skydd för alla rättvisa krafter och alla positiva ting
Kan du, genom att förstå dessa exempel på Guds tal, tankar och handlingar, förstå Guds rättfärdiga sinnelag, ett sinnelag som inte får kränkas? I slutändan är detta en aspekt av det sinnelag som är unikt för Gud själv, oavsett hur mycket människan kan förstå. Guds intolerans mot kränkning är hans exklusiva substans; Guds vrede är hans exklusiva sinnelag; Guds majestät är hans exklusiva substans. Principen bakom Guds ilska visar upp den identitet och status som bara han besitter. Man behöver inte nämna att det även är en symbol för substansen hos den unike Gud själv. Guds sinnelag är hans egen inneboende substans. Det förändras inte alls med tidens gång, och det förändras inte heller närhelst platsen ändras. Hans inre sinnelag är hans inre substans. Oavsett vem han utför sitt verk på, förändras inte hans substans, och det gör inte heller hans rättfärdiga sinnelag. När man förargar Gud, är det som han sänder fram sitt inneboende sinnelag; vid det tillfället förändras inte principen bakom hans ilska, och inte heller hans unika identitet och status. Han blir inte arg på grund av en förändring i hans substans eller för att hans sinnelag har gett upphov till olika aspekter, utan därför att människans motstånd mot honom kränker hans sinnelag. Människans skriande provokation mot Gud är en allvarlig utmaning mot Guds egen identitet och status. När människan utmanar Gud bestrider hon, i Guds ögon, honom och testar hans ilska. När människan motsätter sig Gud, när människan bestrider Gud, när människan ständigt testar Guds ilska – vilket även sker när synden tar överhanden – kommer Guds vrede naturligt att uppenbara sig och visa sig. Därför symboliserar Guds uttryck av sin vrede att alla onda krafter kommer att upphöra att existera; den symboliserar att alla fientliga krafter kommer att förstöras. Detta är det unika med Guds rättfärdiga sinnelag, och det är det unika med Guds vrede. När Guds värdighet och helighet utmanas, när rättvisa krafter hindras och inte ses av människan, sänder Gud fram sin vrede. På grund av Guds substans är alla de krafter på jorden som bestrider Gud, motsätter sig honom och tvistar med honom onda, fördärvade och orättvisa; de kommer från och tillhör Satan. Eftersom Gud är rättvis, av ljuset och fulländat helig, kommer alla ting som är onda, fördärvade och tillhör Satan att försvinna när Guds vrede släpps lös.
Fastän utgjutandet av Guds vrede är en aspekt av uttrycket för hans rättfärdiga sinnelag, är Guds ilska inte på något sätt urskillningslös sett till målet eller utan princip. Tvärtom är Gud inte alls snar till ilska, och han uppenbarar inte förhastat sin vrede och sitt majestät. Dessutom är Guds vrede avsevärt kontrollerad och behärskad; den är inte alls jämförbar med hur människans raseri blossar upp eller hur hon ger utlopp för sin ilska. Många samtal mellan människan och Gud finns nedtecknade i Bibeln. Orden från några av dessa individer var ytliga, okunniga och barnsliga, men Gud slog inte ner dem, inte heller fördömde han dem. Tänk särskilt på prövningen av Job, hur behandlade Jehova Gud Jobs tre vänner och de andra efter att han hört de ord de talade till Job? Fördömde han dem? Fick han ett raseriutbrott mot dem? Han gjorde ingenting sådant! Istället sade han åt Job att bönfalla för dem, att be för dem; Gud å sin sida tog inte deras felsteg till sitt hjärta. Dessa exempel förevisar alla den huvudsakliga attityd med vilken Gud behandlar fördärvad, okunnig mänsklighet. Därför är lösgörandet av Guds vrede inte på något sätt ett uttryck eller ett utlopp för hans humör. Guds vrede är inte ett fullskaligt raseriutbrott så som människan uppfattar det. Gud släpper inte lös sin vrede för att han inte kan behärska sitt humör eller för att hans ilska har nått kokpunkten och måste få utlopp. Tvärtom är hans vrede en uppvisning av hans rättfärdiga sinnelag och ett genuint uttryck för hans rättfärdiga sinnelag; det är en symbolisk uppenbarelse av hans heliga substans. Gud är vrede, inte tolerant mot någon kränkning – det innebär inte att Guds ilska inte skiljer mellan orsaker eller saknar principer; det är den fördärvade mänskligheten som har exklusivt patent på principlösa, plötsliga raseriutbrott som inte särskiljer mellan orsaker. Så fort en människa har status tycker hon ofta att det är svårt att behärska sitt humör, och därför gillar hon att ta tillfällena i akt att uttrycka sitt missnöje och ge utlopp för sina känslor; hon flammar ofta upp i raseri utan någon synbar anledning, för att på så sätt visa upp sin förmåga och låta andra få veta att hennes status och identitet skiljer sig från vanliga människors. Naturligtvis tappar även fördärvade människor utan någon status ofta kontrollen. Deras ilska orsakas ofta av att deras egna förmåner har drabbats. För att skydda sin egen status och värdighet brukar den fördärvade mänskligheten ofta ge utlopp för sina känslor och uppenbara sin arroganta natur. Människan kommer att flamma upp i ilska och ge utlopp för sina känslor för att försvara syndens existens, och dessa handlingar är människans sätt att uttrycka sitt missnöje. Dessa handlingar flödar över av orenhet; de flödar över av ränksmideri och intriger; de flödar över av människans fördärv och ondska; till råga på allt flödar de över av människans vilda ambitioner och begär. När rättvisan bestrider ondskan, kommer människan inte att flamma upp i ilska för att försvara rättvisans existens; tvärtom, när rättvisans krafter hotas, förföljs och angrips, är människans attityd att förbise, undvika eller dra sig undan. Men när människan står inför ondskans krafter är hennes attityd att ordna saker, och att buga och skrapa med foten. Därför är människans utlopp för sina känslor en flyktväg för onda krafter, ett uttryck för den köttsliga människans otyglade och ostoppbara onda uppförande. När Gud sänder ut sin vrede kommer emellertid alla onda krafter att stoppas; alla synder med att skada människan kommer att stoppas; alla fientliga krafter som hindrar Guds verk kommer att göras tydliga, avskiljas och förbannas; alla Satans medbrottslingar som gör motstånd mot Gud kommer att straffas, ryckas upp med roten. I deras ställe kommer Guds verk att gå vidare fritt från alla hinder; Guds förvaltningsplan kommer att fortsätta utvecklas steg för steg enligt planen; Guds utvalda folk kommer att bli fritt från Satans störningar och bedräglighet; de som följer Gud kommer att åtnjuta Guds ledarskap och omsorg i lugna och fridfulla omgivningar. Guds vrede är ett skydd som hindrar alla onda krafter från att mångfaldigas och löpa amok, och det är också ett värn som skyddar existensen och spridningen av allt det rättvisa och positiva och för evigt värnar det från förtryck och omstörtning.
Kan ni se Guds vredes substans i hans förstörelse av Sodom? Finns det något som är uppblandat med hans raseri? Är Guds raseri rent? För att använda människans ordalag, är Guds vrede oförvanskad? Finns det något knep bakom hans vrede? Finns det någon konspiration? Finns det några onämnbara hemligheter? Jag kan säga till er strängt och högtidligt: Det finns ingen del av Guds vrede som kan leda en till tvivel. Hans ilska är ren, oförvanskad ilska och hyser inga andra avsikter eller mål. Anledningen till hans ilska är ren, oklanderlig och över all kritik. Det är en naturlig uppenbarelse och uppvisning av hans heliga substans; det är något som ingenting i skapelsen besitter. Detta är en del av Guds unika rättfärdiga sinnelag, och det är också en slående skillnad mellan Skaparens och hans skapelses respektive substanser.
Oavsett om man blir arg i andras åsyn eller bakom deras rygg, så har var och en olika avsikt och syfte. Kanske bygger de upp sin prestige, eller kanske försvarar de sina egna intressen, upprätthåller sin image eller håller på sin värdighet. Vissa behärskar sig i sin ilska, medan andra är mer förhastade och flammar upp i raseri närhelst de önskar utan minsta lilla behärskning. Kort sagt härrör människans ilska från hennes fördärvade sinnelag. Oavsett dess syfte är den av köttet och av naturen; den har ingenting att göra med rättvisa eller orättvisa eftersom ingenting i människans natur och substans motsvarar sanningen. Därför bör den fördärvade mänsklighetens temperament och Guds vrede inte nämnas i samma andetag. Beteendet hos en människa som är fördärvad av Satan börjar utan undantag med begäret att värna om fördärvet, och det bygger på fördärv; sålunda kan människans ilska inte nämnas i samma andetag som Guds vrede, oavsett hur riktigt det kan verka i teorin. När Gud sänder ut sitt raseri hejdas onda krafter, onda ting förstörs, samtidigt som rättvisa och positiva ting åtnjuter Guds omsorg och skydd, och de tillåts att fortgå. Gud sänder ut sin vrede eftersom orättvisa, negativa och onda ting hindrar, stör eller förstör den normala verksamheten och utvecklingen av rättvisa och positiva ting. Målet med Guds ilska är inte att värna om hans egen status och identitet, utan att värna om existensen av rättvisa, positiva, vackra och goda ting, att värna om lagarna och ordningen i människans normala överlevnad. Detta är grundorsaken till Guds vrede. Guds raseri är en mycket korrekt, naturlig och sann uppenbarelse av hans sinnelag. Det finns inga avsikter bakom hans raseri, inte heller finns där falskhet eller komplotter; bättre upp, hans raseri innehåller inget av det begär, list, illvilja, våld, ondska eller något annat som hela den fördärvade mänskligheten har gemensamt. Innan Gud sänder ut sitt raseri har han redan uppfattat substansen i varje ärende synnerligen tydligt och fullständigt, och han har redan formulerat korrekta, tydliga definitioner och slutsatser. Guds mål med varje ärende han utför är därmed kristallklart, liksom hans attityd. Han är inte virrig; han är inte blind; han är inte impulsiv; han är inte vårdslös; framför allt är han inte principlös. Detta är den praktiska aspekten av Guds vrede, och det är på grund av denna praktiska aspekt av Guds vrede som mänskligheten har uppnått sin normala existens. Utan Guds vrede skulle mänskligheten sjunka ner i onormala levnadsförhållanden; alla rättvisa, vackra och goda ting skulle förstöras och upphöra att existera. Utan Guds vrede skulle lagarna och reglerna för de skapade varelsernas existens brytas eller till och med omstörtas totalt. Sedan människans skapelse har Gud kontinuerligt använt sitt rättfärdiga sinnelag för att värna om och upprätthålla mänsklighetens normala existens. Eftersom hans rättfärdiga sinnelag innehåller vrede och majestät, blir alla onda människor, ting, föremål och allting som stör och skadar mänsklighetens normala existens bestraffade, kontrollerade och förstörda på grund av hans vrede. Under de senaste årtusendena har Gud hela tiden använt sitt rättfärdiga sinnelag för att slå ner på och förstöra alla slags orena och onda andar som motsätter sig Gud och agerar som Satans medbrottslingar och fogdar i hans arbete med att förvalta mänskligheten. Alltså har Guds verk med människans frälsning alltid framskridit enligt hans plan. Det innebär att eftersom Guds vrede finns, så har det mest rättfärdiga idealet bland människorna aldrig blivit förstört.
Nu när ni har en förståelse av substansen i Guds vrede, måste ni självklart även ha en ännu bättre förståelse av hur man urskiljer Satans ondska!
…
Läs mer：Guds ord
Källa: Allsmäktige Guds Kyrka
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar