Nu när ni har lyssnat till den tidigare gemenskapen om Guds auktoritet, är jag övertygad om att ni är försedda med en rejäl uppsättning ord om den frågan. Hur mycket ni kan acceptera, ta till er och förstå beror helt på hur mycket ansträngning ni lägger på det. Det är mitt hopp att ni kan nalkas den här frågan uppriktigt; ni bör inte på något sätt hantera den halvhjärtat! Är det nu samma sak att känna Guds auktoritet som att känna hans helhet?
Man kan säga att kunskapen om Guds auktoritet är början till kunskapen om den unike Guden själv, och man kan också säga att kunskapen om Guds auktoritet innebär att man redan har klivit in genom porten till att känna den unike Gudens egen substans. Denna förståelse är en del av att känna Gud. Vilken är då den andra delen? Detta är det ämne jag skulle vilja skapa gemenskap kring idag – Guds rättfärdiga sinnelag.
Jag har valt två avsnitt från Bibeln att skapa gemenskap kring angående dagens ämne: Det första gäller Guds förstörelse av Sodom, som återfinns i Första Mosebok 19:1–11 och Första Mosebok 19:24–25; den andra gäller Guds befrielse av Nineve, som återfinns i Jona 1:1–2 plus de tredje och fjärde kapitlen i den boken. Jag misstänker att ni alla väntar på att få höra vad jag har att säga om dessa två avsnitt. Det jag säger kan naturligtvis inte avvika från temat att känna Gud själv och känna hans substans, men vad skall då vara fokus för dagens gemenskap? Vet någon av er? Vilka delar av min gemenskap om ”Guds auktoritet” fångade er uppmärksamhet? Varför sade jag att den ende som besitter sådan auktoritet och kraft är Gud själv? Vad önskade jag förklara genom att säga det? Vad önskade jag informera er om? Är Guds auktoritet och kraft en aspekt av hur hans substans visar sig? Är de en del av hans substans som bevisar hans identitet och status? Har dessa frågor talat om för er vad jag kommer att säga? Vad vill jag att ni skall förstå? Tänk över detta noga.
För att envist ha motsatt sig Gud förgörs människan av Guds vrede
Låt oss först titta på flera skriftställen som beskriver ”Guds förstörelse av Sodom”.
1 Mos 19:1–11 Och det kom två änglar till Sodom om aftonen. Och Lot satt vid Sodoms port och när han såg dem reste han sig upp för att möta dem; och han bugade sig med sitt ansikte mot marken. Och han sade: ”Se nu, mina herrar. Jag ber er, följ med in i er tjänares hus och dröj kvar hela natten, och tvätta era fötter. Och ni ska stiga upp tidigt och fortsätta på er färd.” Och de sade: ”Nej, vi ska stanna på gatan hela natten.” Men han försökte verkligen övertala dem, och de följde med in till honom och kom in i hans hus. Och han tillredde en festmåltid åt dem och bakade osyrat bröd, och de åt. Men innan de lade sig till vila, omringades huset av männen i staden, ja männen i Sodom, både unga och gamla, hela folket från alla håll. Och de kallade på Lot och sade till honom: ”Var är de män som kom till dig i natt? För ut dem till oss, så att vi får känna dem.” Och Lot gick ut till dem vid dörren, stängde den efter sig och sade: ”Jag ber er, bröder, handla inte så skändligt. Se nu, jag har två döttrar som inte har lärt känna någon man. Jag ber er, låt mig föra ut dem till er, och gör det som är gott i era ögon med dem, men gör bara ingenting med dessa män, eftersom de har kommit in under mitt tak.” Och de sade: ”Backa.” Och de sade igen: ”Den här personen kom hit för att vistas här och nu ska han nödvändigtvis vara en domare. Nu ska vi behandla dig värre än dem.” Och de gav sig hårdhänt på mannen, Lot själv, och kom fram för att bryta upp dörren. Men männen räckte ut sina händer, drog med sig Lot in i huset och stängde till dörren. Och de slog männen som var utanför husets dörr med blindhet, både små och stora, så att de tröttade ut sig med att försöka hitta dörren.
1 Mos 19:24–25 Då lät Jehova svavel och eld regna från himlen över Sodom och Gomorra. Och han ödelade dessa städer, och hela slätten, och alla invånare i dessa städer, och det som växte på marken.
Från dessa ställen är det inte svårt att se att Sodoms orättfärdighet och fördärv redan hade nått en avskyvärd nivå för både människan och Gud, och att staden i Guds ögon därför förtjänade att förstöras. Men vad hände inne i staden innan den förstördes? Vad kan människor lära sig av dessa händelser? Vad kan Guds attityd till dessa händelser visa människor om hans sinnelag? För att förstå hela historien skall vi noggrant läsa vad som nedtecknades i Skriften ...
Sodoms fördärv: Väcker människans ursinne och Guds raseri
Den natten tog Lot emot två budbärare från Gud och gjorde i ordning en festmåltid för dem. Efter måltiden, innan de hade lagt sig, kom folk från hela staden och omringade Lots bostad och ropade på Lot. Det står i Skriften att de sade: ”Var är de män som kom till dig i natt? För ut dem till oss, så att vi får känna dem.” Vem sade dessa ord? Vem uttalades de till? Dessa var orden från folket i Sodom, som hojtades utanför Lots bostad och riktades till Lot. Hur känns det att höra dessa ord? Är du ursinnig? Får de orden dig att må illa? Sjuder du av raseri? Stinker det inte Satan om de här orden? Kan du genom dem känna ondskan och mörkret i den här staden? Kan du känna grymheten och barbariet i dessa människors beteende genom deras ord? Kan du känna djupet av deras fördärv genom deras beteende? Genom innehållet i deras tal är det inte svårt att se att deras orättfärdiga natur och vildsinta sinnelag hade nått en nivå som var bortom deras kontroll. Förutom Lot var det inte en enda person i den här staden som skilde sig från Satan; bara anblicken av en annan person fick de här människorna att vilja skada och förtära den personen ... Det här ger inte bara en känsla av stadens ohyggliga och förskräckliga karaktär och av auran av död den hade runt sig; de ger en också en känsla av dess orättfärdighet och blodtörst.
När nu Lot hamnade ansikte mot ansikte med ett gäng omänskliga ligister, folk som var fyllda med ambitionen att förtära själar, hur reagerade han då? Skriften säger så här: ”Jag ber er, handla inte så skändligt. Se nu, jag har två döttrar som inte har lärt känna någon man. Jag ber er, låt mig föra ut dem till er, och gör det som är gott i era ögon med dem, men gör bara ingenting med dessa män, eftersom de har kommit in under mitt tak.” Lot menade följande med sina ord: Han var villig att ge upp sina två döttrar för att skydda budbärarna. De här människorna borde förnuftsmässigt ha gått med på Lots villkor och lämnat de två budbärarna ifred; trots allt var budbärarna fullständiga främlingar för dem, personer som absolut inte hade någonting med dem att göra; dessa två budbärare hade aldrig skadat deras intressen. Men motiverade som de var av sin orättfärdiga natur lät de inte det hela stanna där. Istället ansträngde de sig bara ytterligare. Här kan ett annat av deras meningsutbyten utan tvivel ge vidare insikt i de här människornas sanna illvilliga natur; samtidigt låter det oss också få veta och begripa skälet till att Gud önskade förstöra den här staden.
Vad sade de då härnäst? Som det står i Bibeln: ”’Backa.’ Och de sade igen: ’Den här personen kom hit för att vistas här och nu ska han nödvändigtvis vara en domare. Nu ska vi behandla dig värre än dem.’ Och de gav sig hårdhänt på mannen, Lot själv, och kom fram för att bryta upp dörren.” Varför ville de slå in dörren? Anledningen är att de var bara alltför angelägna att skada de två budbärarna. Vad gjorde de där budbärarna i Sodom? Deras syfte med att komma dit var att rädda Lot och hans familj, men stadsborna trodde felaktigt att de hade kommit för att tillträda officiella befattningar. Staden frågade inte efter deras syfte, utan det var enbart gissningar som gjorde att den vildsint ville skada de här två budbärarna; de önskade skada två personer som inte hade någonting alls med dem att göra. Det är tydligt att människorna i den här staden helt hade tappat sin mänsklighet och sitt förnuft. Deras galenskap och vildhet var redan på en nivå som inte skilde sig från Satans onda natur att skada och förtära människor.
När de krävde att få de här personerna från Lot, vad gjorde Lot då? Vi vet från texten att Lot inte överlämnade dem. Kände Lot dessa två budbärare från Gud? Naturligtvis inte! Men varför kunde han rädda de två personerna? Visste han vad de hade kommit för att göra? Fastän han var omedveten om varför de kommit, visste han att de var Guds tjänare, och alltså tog han emot dem. Att han kunde kalla dessa tjänare från Gud för herrar visar att Lot vanligen var en efterföljare till Gud, till skillnad från de andra inne i Sodom. När Guds budbärare kom till honom riskerade han därför sitt eget liv för att ta emot dessa två tjänare; dessutom utväxlade han sina två döttrar för att skydda dessa två tjänare. Detta är Lots rättfärdiga gärning; det är också ett konkret uttryck för Lots natur och substans, och det är också anledningen till att Gud skickade sina tjänare för att rädda Lot. När Lot stod inför fara skyddade han dessa två tjänare utan hänsyn till något annat; han försökte rentav byta bort sina två döttrar mot tjänarnas säkerhet. Var det utöver Lot någon annan i staden som kunde ha gjort något sådant? Som fakta bevisar – nej! Det säger därför sig självt att alla inne i Sodom, utom Lot, var såväl ett mål för förgörelse som ett mål som förtjänade förgörelse.
Sodom ödeläggs för att ha kränkt Guds vrede
När folket i Sodom såg de här två tjänarna, frågade de inte varför de hade kommit, och inte heller frågade de om de hade kommit för att sprida Guds vilja. Tvärtom bildade de en mobb, och utan att vänta på en förklaring kom de för att gripa dessa två tjänare likt vilda hundar eller ilskna vargar. Såg Gud på medan dessa saker hände? Vad tänkte Gud i sitt hjärta om detta slags mänskligt beteende, detta slags ting? Gud beslutade att förstöra staden; han skulle inte tveka eller vänta, inte heller skulle han fortsätta visa tålamod. Hans dag hade kommit, och så satte han igång det verk han önskade att göra. Sålunda står det i Första Mosebok 19:24–25: ”Då lät Jehova svavel och eld regna från himlen över Sodom och Gomorra. Och han ödelade dessa städer, och hela slätten, och alla invånare i dessa städer, och det som växte på marken.” De här två verserna talar om för människor med vilken metod Gud förstörde den här staden; de talar också om för människorna vad Gud förstörde. Först berättar Bibeln att Gud brände staden med eld, och att elden var tillräckligt omfattande för att förgöra alla människorna och allt som växte på marken. Det vill säga att elden som föll från himlen inte bara förstörde staden; den tillintetgjorde också alla människor och allt levande inne i den, allt utan att lämna minsta spår efter sig. Efter att staden förstörts var landet helt utan något levande. Det fanns inget mer liv, inte heller några tecken på det. Staden hade blivit en ödemark, en tom plats fylld av död tystnad. Det skulle inte längre ske några onda gärningar mot Gud på denna plats; det skulle inte bli mer slakt eller spillt blod.
Varför ville Gud att den här staden skulle brinna så grundligt? Vad kan ni se här? Skulle Gud stå ut med att se mänskligheten och naturen, hans egna skapelser, förstöras på det sättet? Om du kan skilja Jehova Guds ilska från den eld som kastades ner från himlen, då är det inte svårt att se nivån av hans raseri på målet för hans förstörelse och även på i den grad den här staden förstördes. När Gud föraktar en stad, kommer han att fälla sitt straff över den. När Gud är äcklad av en stad, kommer han att utfärda upprepade varningar där han informerar människor om sin ilska. När Gud däremot bestämmer att sätta stopp för och förstöra en stad – det vill säga när hans vrede och majestät har kränkts – kommer han inte att ge några vidare bestraffningar eller varningar. Istället kommer han att förstöra den direkt. Han kommer att få den att försvinna totalt. Detta är Guds rättfärdiga sinnelag.
Efter Sodoms upprepade motstånd och fiendskap mot honom, utplånar Gud den totalt
När vi väl har en allmän förståelse av Guds rättfärdiga sinnelag, kan vi åter ägna vår uppmärksamhet åt staden Sodom – det som Gud såg som en syndens stad. Genom att förstå denna stads substans, kan vi förstå varför Gud ville förstöra den och varför han förstörde den så fullständigt. Utifrån detta kan vi lära känna Guds rättfärdiga sinnelag.
Ur ett mänskligt perspektiv var Sodom en stad som helt kunde tillfredsställa människans begär och människans ondska. Den var lockande och förhäxande, med musik och dans natt efter natt, och dess välstånd drev människorna till fascination och galenskap. Dess ondska frätte på människors hjärtan och förhäxade dem till att förfalla. Detta var en stad där orena andar och onda andar löpte amok; den flödade över av synd och mord och var fylld med en blodig, rutten lukt. Det var en stad som fick folk att frysa in i märgen, en stad man skulle skygga inför. Ingen i denna stad – varken man eller kvinna, varken ung eller gammal – sökte den sanna vägen; ingen trängtade efter ljuset eller längtade efter att vända sig bort från synden. De levde under Satans kontroll, fördärv och falskhet. De hade förlorat sin mänsklighet; de hade förlorat sitt förnuft, och de hade förlorat människans ursprungliga mål med sin existens. De begick oräkneliga synder i sitt motstånd mot Gud; de avvisade hans vägledning och motsatte sig hans vilja. Det var deras ondskefulla gärningar som förde dessa människor, staden och allt levande i den, steg för steg på vägen mot förstörelse.
Även om de här två ställena inte återger detaljerna om hur omfattande fördärvet var bland folket i Sodom, utan istället återger hur de uppförde sig mot Guds två tjänare efter att dessa hade anlänt till staden, så kan en enkel sanning avslöja i hur stor omfattning Sodoms folk var fördärvade och onda och motsatte sig Gud. I och med detta blottläggs också stadsbornas sanna ansikte och substans. De lät inte bara bli att acceptera Guds varningar, de fruktade inte heller hans straff. Tvärtom föraktade de Guds ilska. De gjorde blint motstånd mot Gud. Oavsett vad han gjorde eller hur han gjorde det, blev deras illvilliga natur bara intensivare, och de motsatte sig upprepade gånger Gud. Folket i Sodom var fientliga mot Guds existens, hans ankomst, hans straff, och inte minst hans varningar. De såg inget annat som var värt besväret runt omkring sig. De förtärde och skadade alla människor som kunde förtäras och skadas, och de behandlade inte Guds tjänare annorlunda. Att skada Guds tjänare var, sett till helheten av de onda gärningar som begicks av folket i Sodom, bara toppen på isberget, och deras onda natur som detta avslöjade uppgick egentligen inte till mycket mer än en droppe i ett väldigt hav. Därför valde Gud att förgöra dem med eld. Gud använde inte en översvämning, inte heller använde han en orkan, jordbävning, tsunami eller någon annan metod för att förstöra staden. Vad betecknade det att Gud använde eld för att förstöra den här staden? Det innebar stadens totala förstörelse; det innebar att staden försvann helt och hållet från jorden och från att existera. Här syftar ”förstörelse” inte bara på att stadens form och struktur eller yttre framträdande försvann; det innebär också att själarna hos människorna inne i staden upphörde att existera, då de blivit totalt utplånade. Enkelt uttryckt blev alla människor, händelser och ting som förknippades med staden förstörda och tillintetgjorda. Det skulle inte bli något liv efter detta eller någon reinkarnation för dem; Gud hade utplånat dem från mänskligheten, sin skapelse, en gång för alla. ”Användandet av eld” betecknade ett stopp för synden, och det innebar ett slut för synden; denna synd skulle upphöra att existera och sprida sig. Det innebar att Satans ondska hade förlorat såväl sin närande jord som den gravplats som gav den någonstans att vistas och leva. I kriget mellan Gud och Satan är Guds användning av eld märkesbeteckningen för hans seger, som Satan märks med. Sodoms förstörelse är en stor missräkning i Satans ambition att göra motstånd mot Gud genom att fördärva och förtära människorna, och på samma sätt är det ett förödmjukande tecken på en tid i mänsklighetens utveckling då människan avvisade Guds ledning och hängav sig åt laster. Dessutom är det en återgivning av en sann uppenbarelse av Guds rättfärdiga sinnelag.
När elden Gud sände från himlen hade reducerat Sodom till enbart aska, innebar det att staden som kallades ”Sodom” skulle upphöra att existera, liksom allting inne i själva staden. Den förstördes av Guds ilska; den försvann under Guds vrede och majestät. På grund av Guds rättfärdiga sinnelag mottog Sodom sitt rättvisa straff; på grund av Guds rättfärdiga sinnelag mottog det sitt rättvisa slut. Slutet på Sodoms existens berodde på dess ondska, och det berodde också på Guds åstundan att aldrig mer se åt denna stad, och inte heller åt någon av de personer som hade levt där eller något liv som hade växt inne i staden. Guds ”åstundan att aldrig mer se åt denna stad” är hans vrede, och även hans majestät. Gud brände staden eftersom dess orättfärdighet och synd fick honom att känna ilska, äckel och avsky mot den och önska att aldrig se den eller människorna och det levande inne i den igen. Så fort staden hade slutat brinna, så att bara aska blev kvar, hade den på riktigt slutat existera i Guds ögon; även hans minnen av den var borta, utraderade. Detta innebär att elden som sändes från himlen inte bara förstörde hela staden Sodom och de fullständigt orättfärdiga människorna i den, och inte heller bara förstörde allting inne i staden som hade befläckats av synd; den elden förstörde dessutom minnena av mänsklighetens ondska och motstånd mot Gud. Detta var Guds syfte med att bränna ner staden.
En mänsklighet hade blivit fördärvad in absurdum. De visste inte vem Gud var eller varifrån de hade kommit. Om man nämnde Gud skulle dessa människor gå till angrepp, förtala och häda. Till och med när Guds tjänare hade kommit för att sprida hans varning, inte nog med att dessa fördärvade människor inte visade några tecken på ånger; de övergav inte sitt ondskefulla beteende. Tvärtom skadade de skamlöst Guds tjänare. Vad de uttryckte och avslöjade var sin natur och substans av extrem fientlighet mot Gud. Vi kan se att dessa fördärvade människors motstånd mot Gud var mer än ett avslöjande av deras fördärvade sinnelag, precis som det var mer än ett ögonblicks förtal eller förlöjligande till följd av bristande förståelse av sanningen. Det var varken dumhet eller okunskap som orsakade deras ondskefulla beteende; det var inte för att dessa människor hade blivit bedragna, och det var helt klart inte för att de hade blivit vilseledda. Deras uppförande hade nått nivån av skriande skamlös antagonism, motsättning och uppror mot Gud. Detta slags mänskliga beteende skulle utan tvivel göra Gud rasande, och det skulle göra hans sinnelag rasande – ett sinnelag som inte får kränkas. Därför släppte Gud direkt och öppet lös sin vrede och sitt majestät; detta är en sann uppenbarelse av hans rättfärdiga sinnelag. När Gud stod inför en stad som flödade över av synd, åstundade han att förstöra den på snabbast möjliga sätt; han önskade utplåna människorna i den och deras synder i sin helhet på det mest fullständiga sättet, för att få människorna i denna stad att upphöra att existera och hindra synden på denna plats från att mångfaldigas. Det snabbaste och mest fullständiga sättet att göra detta var att bränna ner den med eld. Guds attityd mot folket i Sodom var inte en attityd av uppgivenhet eller likgiltighet; istället använde han sin vrede, sitt majestät och sin auktoritet för att straffa, slå ner på och totalt förgöra dessa människor. Hans attityd mot dem var en attityd av inte bara fysisk förstörelse utan även förstörelse av själen, en evig utplåning. Detta är den riktiga undermeningen i Guds åstundan att de skulle ”upphöra att existera”.
…
Läs mer：Guds ord
Källa: Allsmäktige Guds Kyrka
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar