Låt oss härnäst se på vad Gud gjorde med Abraham. I 1 Mosebok 22:2 gav Gud Abraham följande befallning: ”Ta nu din son, din ende son Isak, som du älskar, och bege dig till Moria land, och offra honom där som ett brännoffer på ett av de berg som jag skall berätta om för dig.” Guds mening var tydlig: Han sa åt Abraham att ge sin ende son Isak, som han älskade, som ett brännoffer. När vi ser på det i dag, strider Guds befallning fortfarande mot människans uppfattningar?
Ja! Allt som Gud gjorde vid den tiden går helt på tvärs med människans uppfattningar och är ofattbart för människan. Folks uppfattningar gör att de tänker så här: När en man inte trodde och ansåg det vara en omöjlighet gav Gud honom en son, och när han hade fått en son uppmanade Gud honom att offra sin son — helt ofattbart! Vad tänkte Gud egentligen göra? Vad var Guds verkliga syfte? Han gav Abraham en son utan några villkor, men han begärde också att Abraham skulle utföra ett villkorslöst offer. Var det orimligt? Sett ur en utomståendes synvinkel var det inte bara orimligt utan också något av ”en massa besvär till ingen nytta”. Men Abraham själv ansåg inte att Gud begärde för mycket. Även om han hade vissa betänkligheter och var lite misstänksam mot Gud, var han ändå beredd att utföra offret. Så här långt, vad ser du som bevisar att Abraham var villig att offra sin son? Vad sägs i dessa meningar? Originaltexten ger följande redogörelse: ”Och Abraham steg upp tidigt om morgonen, sadlade sin åsna och tog med sig två av sina unga män och sin son Isak och han klöv veden till brännoffret, stod upp och gick till den plats som Gud hade berättat om för honom” (1 Mos 22:3). ”Och de kom till den plats som Gud hade berättat om för honom och där byggde Abraham ett altare och lade i ordning veden, och han band sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden. Och Abraham sträckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin son” (1 Mos 22:9–10). När Abraham sträckte fram handen och tog kniven för att slakta sin son, såg Gud vad han gjorde? Det gjorde han. Hela processen, från början när Gud uppmanade Abraham att offra Isak till dess att Abraham faktiskt höjde kniven för att slakta sin son, visade Abrahams hjärta för Gud. Och i den stunden var Abrahams hjärta — trots hans tidigare dårskap, okunnighet och misstolkning av Gud — sannfärdigt och ärligt mot Gud och han var verkligen på väg att återlämna Isak, den son som Gud gett honom, till Gud. I honom såg Gud lydnad — just den lydnad han längtade efter.
I människans ögon gör Gud mycket som är obegripligt och till och med ofattbart. När Gud önskar att orkestrera någon, står denna orkestrering ofta i strid med människans uppfattningar och är obegriplig för henne, men det är just denna dissonans och obegriplighet som utgör Guds prövning och test av människan. Abraham kunde emellertid demonstrera lydnaden mot Gud i sitt inre, vilket var den mest grundläggande beskaffenheten för att han skulle kunna uppfylla Guds krav. Först då, när Abraham var i stånd att lyda Guds krav, när han offrade Isak, kände Gud verkligen tillförsikt och sympati för människosläktet — för Abraham som han hade utvalt. Först då var Gud säker på att denna person som han utvalt var en oumbärlig ledare som kunde ta sig an hans löfte och hans kommande förvaltningsplan. Fastän det bara var en prövning och en test kände sig Gud nöjd. Han kände människans kärlek till honom och han kände sig tröstad av människan som aldrig tidigare. Hejdade Gud Abraham i det ögonblick då han höjde sin kniv för att slakta Isak? Gud lät inte Abraham offra Isak, för Gud hade helt enkelt inte för avsikt att ta Isaks liv. Alltså hejdade Gud Abraham i sista stund. För Gud hade Abrahams lydnad redan bestått provet, vad han gjorde var tillräckligt, och Gud hade redan sett resultatet av det han tänkte göra. Var det här resultatet tillfredsställande för Gud? Man kan säga att det här resultatet var tillfredsställande för Gud, att det var vad Gud ville och vad Gud hade längtat efter att få se. Är det sant? Även om Gud i olika sammanhang använder olika sätt att testa varje individ, såg han vad han ville se i Abraham. Han såg att Abrahams hjärta var sannfärdigt och att hans lydnad var villkorslös, och det var just detta “villkorslösa” som Gud längtade efter. Folk säger ofta: Jag har redan offrat det här, jag har redan försakat det där — varför är Gud ändå inte nöjd med mig? Varför fortsätter han att utsätta mig för prövningar? Varför fortsätter han att testa mig? Det här visar en sak: Gud har inte sett ditt hjärta och inte vunnit ditt hjärta. Det vill säga, han har inte sett sådan ärlighet som när Abraham var i stånd att höja sin kniv för att med egen hand döda sin son och offra honom till Gud. Han har inte sett din villkorslösa lydnad och har inte blivit tröstad av dig. Därför är det naturligt att Gud fortsätter att pröva dig. Är inte det sant? Vi lämnar det här ämnet där. Härnäst ska vi läsa ”Guds löfte till Abraham”.
3. Guds löfte till Abraham
1 Mos 22:16–18 ”Jag har svurit vid mig själv”, sade Jehova, ”ty eftersom du har gjort detta och inte har undanhållit din son, din ende son, kommer jag att välsigna dig med välsignelse och föröka din säd med tillökning som stjärnorna på himlen och sanden som finns på havets strand, och din säd skall besitta sina fienders portar, och i din säd skall alla folk på jorden vara välsignade, därför att du har lytt min röst.”
Det här är en oavkortad redogörelse för den välsignelse Gud gav Abraham. Fastän den är kort är dess innehåll rikt: Den omfattar syftet med, och bakgrunden till, Guds gåva till Abraham, liksom vad det var han gav till Abraham. Den genomsyras också av den glädje och begeistring som Gud uttalade dessa ord med, liksom ivern i hans längtan att vinna dessa som är i stånd att lyssna till hans ord. I detta ser vi hur Gud uppskattar och känner ömhet för dessa som lyder hans ord och följer hans befallningar. Vi ser också det pris han betalar för att vinna människor, liksom den omsorg och eftertanke han lägger ner på att vinna dem. Textstycket, som innehåller orden ”Jag har svurit vid mig själv”, ger oss dessutom en stark känsla av den bitterhet och smärta som Gud, och Gud ensam, har burit bakom kulisserna till detta verk i hans förvaltningsplan. Det är en tankeväckande text och en som hade särskilt stor betydelse och fick långtgående konsekvenser för dessa som kom senare.
Källa: Allsmäktige Guds Kyrka
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar