Efterkommande: den femte skärningspunkten

Efterkommande: den femte skärningspunkten

Efter att ha gift sig börjar man fostra nästa generation. Man har inget att säga till om beträffande hur många och vilket slags barn man får. Det avgörs också av en människas öde som är förutbestämt av Skaparen. Det är den femte skärningspunkten som en person måste passera.



Om man föds för att uppfylla rollen av någon annans barn, så uppfostrar man nästa generation i syfte att uppfylla rollen av någon annans förälder. Detta byte av roller gör att man får uppleva olika faser i livet ur olika perspektiv. Det ger en också olika uppsättningar med livserfarenheter där man lär känna samma suveränitet hos Skaparen, liksom det faktum att ingen kan överskrida eller ändra Skaparens förutbestämmelse.

1. Man har ingen kontroll över vad det blir av ens avkomma

Börd, uppväxt och äktenskap lämnar alla olika typer och skilda grader av besvikelser. Vissa är missnöjda med sina familjer eller sitt fysiska utseende, några ogillar sina föräldrar, somliga förargar sig över eller har mycket ouppklarat med miljön som de har vuxit upp i. Och för de flesta människor är äktenskapet den mest otillfredsställande av alla dessa besvikelser. Oavsett hur missnöjd man är med sin börd, sin uppväxt eller sitt äktenskap vet alla som varit igenom det att man inte kan välja var och när man föds, hur man ser ut, vilka ens föräldrar är och vem ens äkta hälft är, utan helt enkelt får acceptera himlens vilja. Men när det är dags för människor att uppfostra nästa generation kommer de att projicera alla sina oförverkligade önskningar under första halvan av sina liv på sina ättlingar i hopp om att deras avkomma ska jämna ut alla besvikelser de själva upplevde under första halvan av sina liv. Därför hänger sig människor åt alla möjliga fantasier om sina barn: att deras döttrar ska växa upp till bedårande skönheter, deras söner till stiliga herrar, att deras döttrar ska bli bildade och talangfulla och deras söner lysande studenter och framgångsrika idrottsmän, att deras döttrar ska bli milda, dygdiga och kloka och deras söner intelligenta, duktiga och lyhörda. De hoppas att de, vare sig det är döttrar eller söner, ska respektera dem som är äldre, vara omtänksamma mot sina föräldrar, bli älskade och lovordade av alla … I det skedet väcks på nytt förhoppningar om liv och nya lidelser flammar upp i människors hjärtan. Människor vet att de är maktlösa och utan hopp i detta liv, att de inte får en ny chans, inget nytt hopp om att utmärka sig från andra och att de inte har något val utom att acceptera sina öden. Därför projicerar de alla sina förhoppningar, sina oförverkligade önskningar och ideal på nästa generation i hopp om att deras avkomma ska hjälpa dem att uppnå sina drömmar och förverkliga sina önskningar, att deras döttrar och söner ska ge ära till familjens namn, bli betydelsefulla, rika eller berömda. De vill kort sagt se sina barns öden nå högre höjder. Människors planer och fantasier är fullkomliga. Vet de inte att antalet barn som de får, deras barns utseende, förmågor och så vidare inte är upp till dem att avgöra, att deras barns öden inte alls vilar i deras händer? Människor är inte herrar över sitt eget öde, ändå hoppas de kunna ändra den yngre generationens öden. De saknar makt att undkomma sina egna öden, ändå försöker de kontrollera sina söners och döttrars öden. Överskattar de inte sig själva? Är det inte mänsklig dumhet och okunnighet? Folk går hur långt som helst för sin avkommas skull, men i slutänden svarar det inte mot deras planer och önskningar hur många barn de får och hurdana deras barn är. Vissa har inte ett öre men avlar många barn, andra är rika men barnlösa. Vissa vill ha en dotter men blir nekade sin önskan, andra vill ha en son men lyckas inte alstra en pojke. För somliga är barn en välsignelse, för andra en förbannelse. Vissa par är skärpta men får trögtänkta barn, en del föräldrar är flitiga och ärliga men barnen de uppfostrar är lata. Somliga föräldrar är vänliga och rättskaffens men får barn som visar sig vara sluga och elaka. Vissa föräldrar är friska till kropp och själ men föder funktionshindrade barn. En del föräldrar är vanliga och utan framgång men får barn som åstadkommer stora ting. Några föräldrar har låg status men får barn som vinner högt anseende…

2. Efter att ha uppfostrat nästa generation får människor en ny förståelse av ödet

De flesta som gifter sig gör det runt trettio och i det skedet av livet har man ingen förståelse av människans öde. Men när folk börjar uppfostra barn, när deras avkomma växer upp, ser de den nya generationen upprepa livet och alla erfarenheter hos den tidigare generationen, och de ser sitt eget förflutna speglas i dem och inser att den väg som den yngre generationen går, precis som deras, inte kan planeras eller väljas. Ställda inför detta faktum kan de inte annat än medge att varje människas öde är förutbestämt. Och utan att inse det helt lägger de successivt sina egna önskningar åt sidan, och lidelserna i deras hjärtan flämtar och dör ut… Under den tidsperioden har man för det mesta passerat de viktiga milstolparna i livet och uppnått en ny förståelse av livet, anammat en ny attityd. Hur mycket kan en person i den åldern förvänta sig av framtiden och vilka utsikter har de? Vilken femtioårig kvinna drömmer fortfarande om en sagoprins? Vilken femtioårig man letar fortfarande efter sin Snövit? Vilken medelålders kvinna hoppas fortfarande på att förvandlas från en ful ankunge till en svan? Har de flesta äldre män samma karriärslust som yngre män? I korthet är det, oberoende av om man är man eller kvinna, troligt att alla som lever till den åldern har en tämligen rationell, pragmatisk inställning till äktenskap, familj och barn. En sådan person har i princip inga val kvar, ingen längtan efter att utmana ödet. Så snart man uppnår den åldern utvecklar man naturligt nog följande attityd, vad den mänskliga erfarenheten beträffar: ”Man måste acceptera ödet. Ens barn har sina egna levnadslotter, människans öde är fastställt av himlen.” De flesta människor som inte inser sanningen skulle, efter att ha uthärdat alla växlingar, frustrationer och vedermödor i denna värld, sammanfatta sina insikter om människans liv i tre ord: ”Det är ödet!” Även om den meningen inkapslar de världsliga människornas slutsats och insikt i människans öde, även om den ger uttryck för mänsklighetens maktlöshet och kan sägas vara skarpsinnig och riktig, är den långt ifrån en förståelse av Skaparens suveränitet, och den är helt enkelt ingen ersättning för kunskap om Skaparens auktoritet.

3. Att tro på ödet är ingen ersättning för kunskap om Skaparens suveränitet

Efter att ha varit Guds efterföljare i så många år, finns det en väsentlig skillnad mellan er kunskap om ödet och den hos världsliga människor? Har ni verkligen förstått Skaparens förutbestämmelse och verkligen lärt känna Skaparens suveränitet? Vissa har en grundlig, djupt förankrad förståelse av meningen ”det är ödet”, men de tror inte ett dugg på Guds suveränitet, tror inte att människans öde arrangeras och orkestreras av Gud och är ovilliga att underkasta sig Guds suveränitet. Sådana människor är som om de drev omkring på oceanen, kastades runt av vågorna och flöt med strömmen, utan annat val än att passivt vänta och resignera inför ödet. Men de erkänner inte att människans öde är föremål för Guds suveränitet. De kan inte lära känna Guds suveränitet på eget initiativ och därigenom nå kunskap om Guds auktoritet, underkasta sig Guds orkestreringar och arrangemang, sluta motsätta sig ödet och leva under Guds omsorg, skydd och vägledning. Att acceptera ödet är alltså inte det samma som att underkasta sig Skaparens suveränitet. Att tro på ödet betyder inte att man accepterar, erkänner och känner Skaparens suveränitet. Tron på ödet är bara ett erkännande av detta faktum och detta yttre fenomen, vilket skiljer sig från att veta hur Skaparen styr mänsklighetens öde, från att erkänna att Skaparen är ursprunget till herraväldet över alla tings öden, och ännu mer från att underkasta sig Skaparens orkestreringar och arrangemang av mänsklighetens öde. Om en människa bara tror på ödet – även känner starkt för det – men inte samtidigt kan känna, erkänna, underkasta sig och acceptera Skaparens suveränitet över mänsklighetens öde, så är hennes liv inte desto mindre en tragedi, ett liv som levs förgäves, ett tomrum. Hon kommer fortsätta vara oförmögen att bli föremål för Skaparens herravälde, att bli en skapad människa i ordens sannaste bemärkelse och åtnjuta Skaparens godkännande. En person som verkligen känner och upplever Skaparens suveränitet bör vara i ett aktivt, inte passivt eller hjälplöst tillstånd. Samtidigt som hon accepterar att alla ting är ödesbestämda bör hon äga en exakt definition av liv och öde: att varje liv är föremål för Skaparens suveränitet. När man tittar bakåt på den väg man har vandrat, när man återkallar varje fas av sin resa, ser man att Gud vägledde en och planerade för varje steg, antingen ens väg var brant eller plan. Det är Guds noggranna arrangemang, hans omsorgsfulla planering som har lett en, ovetandes, fram till idag. Att kunna acceptera Skaparens suveränitet, ta emot hans frälsning – vilken stor lycka det är! Om en människas inställning till ödet är passiv bevisar det att hon motsätter sig allt som Gud har planerat för henne, att hon inte har en undergiven attityd. Om ens inställning till Guds suveränitet över människans öde är aktiv kommer man, när man ser tillbaka på sin resa, när man verkligen uppfattar Guds suveränitet, att mer uppriktigt önska att underkasta sig allt som Gud har arrangerat, ha en större beslutsamhet och större förtroende för att låta Gud orkestrera ens öde, sluta göra uppror mot Gud. För man ser att när man inte förstår ödet, när man inte begriper Guds suveränitet, när man egensinnigt trevar sig fram, stapplande och vacklande genom dimman, blir resan för svår, för smärtsam. Så när människor inser Guds suveränitet över människans öde väljer de smarta att vara medvetna om och acceptera detta och ta farväl av de plågsamma dagarna då de försökte bygga upp ett bra liv på egen hand, istället för att fortsätta kämpa mot ödet och sträva efter sina så kallade livsmål på eget vis. När man inte har någon Gud, när man inte kan se honom, när man inte tydligt kan inse Guds suveränitet, är varje dag meningslös, värdelös, eländig. Var man än befinner sig, vilket jobb man än har, för ens sätt att leva och strävan efter ens mål inte med sig annat än oändliga smärtor och ett lidande som inte går att lindra, så att man inte står ut med att se tillbaka. Först när man accepterar Skaparens suveränitet, underkastar sig hans orkestreringar och arrangemang och söker ett sant mänskligt liv kommer man successivt att ta sig ur all smärta och allt lidande, skaka av sig all tomhet i livet.

4. Endast de som underkastar sig Skaparens suveränitet kan nå sann frihet

Eftersom människor inte inser Guds orkestreringar och Guds suveränitet möter de alltid ödet trotsigt, med en upprorisk attityd, och vill alltid förkasta Guds auktoritet och suveränitet och det som ödet har i beredskap, och hoppas förgäves på att förändra sina nuvarande omständigheter och ändra sitt öde. Men de kan aldrig lyckas, de motarbetas i tid och otid. Den kampen, som utspelar sig djupt inne i ens själ, är smärtsam. Smärtan är oförglömlig och under tiden spiller man sitt liv. Vad är orsaken till den smärtan? Är den på grund av Guds suveränitet eller på grund av att en människa föddes med otur? Naturligtvis stämmer inget av det. I grund och botten är det på grund av de vägar som människor tar, sätten på vilka människor väljer att leva sina liv. Somliga kanske inte har insett det här. Men när du verkligen vet, när du verkligen börjar erkänna att Gud har suveränitet över människans öde, när du verkligen förstår att allt som Gud har planerat och beslutat för dig är en stor förmån och ett starkt skydd, då känner du hur din smärta gradvis lättar och hela du blir avslappnad, fri, befriad. Om man utgår från tillståndet hos de flesta människor, även om de på individuell nivå inte vill fortsätta leva som de gjorde förut, även om de vill ha lindring för sin smärta, kan de objektivt sett inte riktigt uppfatta det praktiska värdet och den praktiska innebörden av Skaparens suveränitet över människans öde. De kan inte riktigt erkänna och underkasta sig Skaparens suveränitet, än mindre vet de hur de ska uppsöka och acceptera Skaparens orkestreringar och arrangemang. Så om människor inte riktigt kan erkänna det faktum att Skaparen har suveränitet över människors öden och över alla människans ting, om de inte riktigt kan underkasta sig Skaparens herravälde, då kommer det att bli svårt för dem att inte drivas och vara fjättrade av föreställningen att ”man har sitt öde i egna händer”, det kommer att vara svårt för dem att skaka av sig smärtan från deras intensiva kamp mot ödet och Skaparens auktoritet och det behöver inte sägas att det också kommer att vara svårt för dem att bli riktigt befriade och fria, att bli människor som tillber Gud. Det finns ett mycket enkelt sätt att befria sig från det tillståndet: att ta farväl av sitt tidigare sätt att leva, säga adjö till sina tidigare mål i livet, sammanfatta och analysera sin tidigare livsstil, filosofi, sitt tidigare sökande, sina önskningar och ideal och sedan jämföra dem med Guds vilja och krav på människan och se om något av detta är förenligt med Guds vilja och krav, om något av det ger de rätta värderingarna i livet, leder till en större insikt om sanningen och låter en leva med mänskligheten och mänsklig likhet. När du vid upprepade tillfällen undersöker och noggrant granskar de olika livsmål som människor eftersträvar och deras olika sätt att leva kommer du att upptäcka att inget av dessa stämmer med Skaparens ursprungliga avsikt när han skapade mänskligheten. Alla leder de människor bort från Skaparens suveränitet och omsorg. De är alla fallgropar för mänskligheten som för dem till helvetet. När du har insett det är det din uppgift att lägga din gamla syn på livet åt sidan, undvika olika fällor, låta Gud ta makten i ditt liv och göra arrangemang åt dig, endast försöka underkasta dig Guds orkestreringar och vägledning, inte ha något val och bli en person som tillber Gud. Det låter enkelt, men det är en svår sak att göra. Vissa står ut med den mödan, andra inte. Somliga är villiga att samtycka, andra är ovilliga. De som är ovilliga saknar en önskan och föresats att göra det. De är klart medvetna om Guds suveränitet, vet mycket väl att det är Gud som planlägger och arrangerar människans öde och fortsätter ändå protestera och streta emot, har fortfarande inte förlikat sig med att lägga sina öden i Guds hand och underkasta sig Guds suveränitet och dessutom förargas de över Guds orkestreringar och arrangemang. Därför kommer det alltid att finnas människor som själva vill komma fram till vad de har förmåga att göra. De vill ändra sina öden på egen hand eller uppnå lyckan av egen kraft för att se om de kan överskrida gränserna för Guds auktoritet och höja sig över Guds suveränitet. Det sorgliga med människan är inte att hon söker ett lyckligt liv, inte att hon strävar efter berömmelse och rikedom eller kämpar mot sitt eget öde i dimman utan att hon, efter att ha sett Skaparens existens, efter att ha lärt sig det faktum att Skaparen har suveränitet över människans öde, fortfarande inte kan bättra sig, inte kan ta sig upp ur dyn utan låter sitt hjärta förhärdas och framhärdar i sina misstag. Hon skulle hellre streta vidare i leran och envist tävla mot Skaparens suveränitet och motsätta sig den till det bittra slutet, utan skymten av ånger, och först när hon ligger förkrossad och blödande bestämmer hon sig slutligen för att ge upp och vända tillbaka. Detta är en sann mänsklig bedrövelse. Därför säger jag att de som väljer att underkasta sig är kloka, och de som väljer att fly är tjurskalliga.

Källa: Allsmäktige Guds Kyrka