När vi väl har en allmän förståelse av Guds rättfärdiga sinnelag, kan vi åter ägna vår uppmärksamhet åt staden Sodom – det som Gud såg som en syndens stad.
Genom att förstå denna stads substans, kan vi förstå varför Gud ville förstöra den och varför han förstörde den så fullständigt. Utifrån detta kan vi lära känna Guds rättfärdiga sinnelag.
Ur ett mänskligt perspektiv var Sodom en stad som helt kunde tillfredsställa människans begär och människans ondska. Den var lockande och förhäxande, med musik och dans natt efter natt, och dess välstånd drev människorna till fascination och galenskap. Dess ondska frätte på människors hjärtan och förhäxade dem till att förfalla. Detta var en stad där orena andar och onda andar löpte amok; den flödade över av synd och mord och var fylld med en blodig, rutten lukt. Det var en stad som fick folk att frysa in i märgen, en stad man skulle skygga inför. Ingen i denna stad – varken man eller kvinna, varken ung eller gammal – sökte den sanna vägen; ingen trängtade efter ljuset eller längtade efter att vända sig bort från synden. De levde under Satans kontroll, fördärv och falskhet. De hade förlorat sin mänsklighet; de hade förlorat sitt förnuft, och de hade förlorat människans ursprungliga mål med sin existens. De begick oräkneliga synder i sitt motstånd mot Gud; de avvisade hans vägledning och motsatte sig hans vilja. Det var deras ondskefulla gärningar som förde dessa människor, staden och allt levande i den, steg för steg på vägen mot förstörelse.
Även om de här två ställena inte återger detaljerna om hur omfattande fördärvet var bland folket i Sodom, utan istället återger hur de uppförde sig mot Guds två tjänare efter att dessa hade anlänt till staden, så kan en enkel sanning avslöja i hur stor omfattning Sodoms folk var fördärvade och onda och motsatte sig Gud. I och med detta blottläggs också stadsbornas sanna ansikte och substans. De lät inte bara bli att acceptera Guds varningar, de fruktade inte heller hans straff. Tvärtom föraktade de Guds ilska. De gjorde blint motstånd mot Gud. Oavsett vad han gjorde eller hur han gjorde det, blev deras illvilliga natur bara intensivare, och de motsatte sig upprepade gånger Gud. Folket i Sodom var fientliga mot Guds existens, hans ankomst, hans straff, och inte minst hans varningar. De såg inget annat som var värt besväret runt omkring sig. De förtärde och skadade alla människor som kunde förtäras och skadas, och de behandlade inte Guds tjänare annorlunda. Att skada Guds tjänare var, sett till helheten av de onda gärningar som begicks av folket i Sodom, bara toppen på isberget, och deras onda natur som detta avslöjade uppgick egentligen inte till mycket mer än en droppe i ett väldigt hav. Därför valde Gud att förgöra dem med eld. Gud använde inte en översvämning, inte heller använde han en orkan, jordbävning, tsunami eller någon annan metod för att förstöra staden. Vad betecknade det att Gud använde eld för att förstöra den här staden? Det innebar stadens totala förstörelse; det innebar att staden försvann helt och hållet från jorden och från att existera. Här syftar ”förstörelse” inte bara på att stadens form och struktur eller yttre framträdande försvann; det innebär också att själarna hos människorna inne i staden upphörde att existera, då de blivit totalt utplånade. Enkelt uttryckt blev alla människor, händelser och ting som förknippades med staden förstörda och tillintetgjorda. Det skulle inte bli något liv efter detta eller någon reinkarnation för dem; Gud hade utplånat dem från mänskligheten, sin skapelse, en gång för alla. ”Användandet av eld” betecknade ett stopp för synden, och det innebar ett slut för synden; denna synd skulle upphöra att existera och sprida sig. Det innebar att Satans ondska hade förlorat såväl sin närande jord som den gravplats som gav den någonstans att vistas och leva. I kriget mellan Gud och Satan är Guds användning av eld märkesbeteckningen för hans seger, som Satan märks med. Sodoms förstörelse är en stor missräkning i Satans ambition att göra motstånd mot Gud genom att fördärva och förtära människorna, och på samma sätt är det ett förödmjukande tecken på en tid i mänsklighetens utveckling då människan avvisade Guds ledning och hängav sig åt laster. Dessutom är det en återgivning av en sann uppenbarelse av Guds rättfärdiga sinnelag.
När elden Gud sände från himlen hade reducerat Sodom till enbart aska, innebar det att staden som kallades ”Sodom” skulle upphöra att existera, liksom allting inne i själva staden. Den förstördes av Guds ilska; den försvann under Guds vrede och majestät. På grund av Guds rättfärdiga sinnelag mottog Sodom sitt rättvisa straff; på grund av Guds rättfärdiga sinnelag mottog det sitt rättvisa slut. Slutet på Sodoms existens berodde på dess ondska, och det berodde också på Guds åstundan att aldrig mer se åt denna stad, och inte heller åt någon av de personer som hade levt där eller något liv som hade växt inne i staden. Guds ”åstundan att aldrig mer se åt denna stad” är hans vrede, och även hans majestät. Gud brände staden eftersom dess orättfärdighet och synd fick honom att känna ilska, äckel och avsky mot den och önska att aldrig se den eller människorna och det levande inne i den igen. Så fort staden hade slutat brinna, så att bara aska blev kvar, hade den på riktigt slutat existera i Guds ögon; även hans minnen av den var borta, utraderade. Detta innebär att elden som sändes från himlen inte bara förstörde hela staden Sodom och de fullständigt orättfärdiga människorna i den, och inte heller bara förstörde allting inne i staden som hade befläckats av synd; den elden förstörde dessutom minnena av mänsklighetens ondska och motstånd mot Gud. Detta var Guds syfte med att bränna ner staden.
En mänsklighet hade blivit fördärvad in absurdum. De visste inte vem Gud var eller varifrån de hade kommit. Om man nämnde Gud skulle dessa människor gå till angrepp, förtala och häda. Till och med när Guds tjänare hade kommit för att sprida hans varning, inte nog med att dessa fördärvade människor inte visade några tecken på ånger; de övergav inte sitt ondskefulla beteende. Tvärtom skadade de skamlöst Guds tjänare. Vad de uttryckte och avslöjade var sin natur och substans av extrem fientlighet mot Gud. Vi kan se att dessa fördärvade människors motstånd mot Gud var mer än ett avslöjande av deras fördärvade sinnelag, precis som det var mer än ett ögonblicks förtal eller förlöjligande till följd av bristande förståelse av sanningen. Det var varken dumhet eller okunskap som orsakade deras ondskefulla beteende; det var inte för att dessa människor hade blivit bedragna, och det var helt klart inte för att de hade blivit vilseledda. Deras uppförande hade nått nivån av skriande skamlös antagonism, motsättning och uppror mot Gud. Detta slags mänskliga beteende skulle utan tvivel göra Gud rasande, och det skulle göra hans sinnelag rasande – ett sinnelag som inte får kränkas. Därför släppte Gud direkt och öppet lös sin vrede och sitt majestät; detta är en sann uppenbarelse av hans rättfärdiga sinnelag. När Gud stod inför en stad som flödade över av synd, åstundade han att förstöra den på snabbast möjliga sätt; han önskade utplåna människorna i den och deras synder i sin helhet på det mest fullständiga sättet, för att få människorna i denna stad att upphöra att existera och hindra synden på denna plats från att mångfaldigas. Det snabbaste och mest fullständiga sättet att göra detta var att bränna ner den med eld. Guds attityd mot folket i Sodom var inte en attityd av uppgivenhet eller likgiltighet; istället använde han sin vrede, sitt majestät och sin auktoritet för att straffa, slå ner på och totalt förgöra dessa människor. Hans attityd mot dem var en attityd av inte bara fysisk förstörelse utan även förstörelse av själen, en evig utplåning. Detta är den riktiga undermeningen i Guds åstundan att de skulle ”upphöra att existera”.
Källa: Allsmäktige Guds Kyrka
Fullständig text:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar