Dagliga ord från Gud | ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II” | Utdrag 37
Gud måste förstöra Sodom
1 Mos 18:26 Och Jehova sade: ”Om jag i Sodom finner femtio rättfärdiga i staden ska jag skona hela platsen för deras skull.”
1 Mos 18:29 Och han talade återigen till honom och sade: ”Kanske kommer det att finnas fyrtio där.” Han svarade: ”Jag kommer inte att göra det.”
1 Mos 18:30 Och han sade till honom: ”Kanske kommer det att finnas trettio där.” Han svarade: ”Jag kommer inte att göra det.”
1 Mos 18:31 Och han sade: ”Kanske kommer det att finnas tjugo där.” Han svarade: ”Jag skall inte förstöra den.”
1 Mos 18:32 Och han sade: ”Kanske kommer det att finnas tio där.” Han svarade: ”Jag skall inte förstöra den.”
Gud är överflödande barmhärtig mot dessa som han bryr sig om, och rasande på dessa som han avskyr och förkastar
Fanns det tio Guds tjänare i Sodom enligt Bibelns berättelse? Nej, det gjorde det inte! Var staden värd att skonas av Gud? Endast en person i staden — Lot — tog emot Guds budbärare. Detta visar att det bara fanns en Guds tjänare i staden, och följaktligen hade Gud inget annat val än att rädda Lot och förstöra staden Sodom. De här samtalen mellan Abraham och Gud må verka enkla, men de illustrerar någonting mycket djupt: Det finns principer för Guds agerande, och innan han fattar ett beslut ägnar han lång tid åt att iaktta och överväga; innan tiden är den rätta kommer han definitivt inte att fatta några beslut eller dra några förhastade slutsatser. Samtalen mellan Abraham och Gud visar oss att Guds beslut att förstöra Sodom inte var det minsta felaktigt, för Gud visste redan att det inte fanns fyrtio rättfärdiga i staden, inte trettio rättfärdiga och inte heller tjugo. Där fanns inte ens tio. Den enda rättfärdiga personen i staden var Lot. Allt som hände i Sodom och alla dess omständigheter iakttogs av Gud och var lika välbekanta för honom som ovansidan på hans egen hand. Därför kunde hans beslut inte vara felaktigt. Människan är däremot ‒ jämfört med Guds allmakt ‒ så förlamad, så dåraktig och okunnig, så kortsynt. Detta är vad vi ser i samtalen mellan Abraham och Gud. Gud har låtit sitt sinnelag strömma fram från begynnelsen till i dag. Även här är det Guds sinnelag vi bör se. Antal är enkla och bevisar ingenting, men här finns ett mycket viktigt uttryck för Guds sinnelag. Gud skulle inte förstöra staden på grund av femtio rättfärdiga. Beror det på Guds barmhärtighet? Beror det på hans kärlek och fördragsamhet? Har ni sett denna sida av Guds sinnelag? Även om där bara funnits tio rättfärdiga skulle Gud inte ha förstört staden på grund av dessa tio rättfärdiga människor. Är detta Guds fördragsamhet och kärlek eller inte? På grund av sin barmhärtighet, fördragsamhet och omsorg om dessa rättfärdiga människor skulle han inte ha förstört staden. Detta är Guds fördragsamhet. Och vad ser vi då för resultat till slut? När Abraham sa: ”Kanske kommer det att finnas tio där”, sa Gud: ”Jag skall inte förstöra den.” Därefter sa Abraham inget mer — för inne i Sodom fanns inte de tio rättfärdiga som han syftade på och han hade inte mer att säga och nu förstod han varför Gud hade beslutat att förstöra Sodom. Vilket Guds sinnelag ser ni i detta? Vad för sorts beslut fattade Gud? Jo, om det inte fanns tio rättfärdiga i den här staden tillät inte Gud att den existerade utan skulle oundvikligen förstöra den. Är inte detta Guds vrede? Representerar denna vrede Guds sinnelag? Är detta sinnelag uppenbarelsen av Guds heliga substans? Är det uppenbarelsen av Guds rättfärdiga substans som människan inte får kränka? Efter att ha fått bekräftat att det inte fanns tio rättfärdiga i Sodom var Gud viss om att han skulle förstöra staden och straffa människorna i den där staden strängt för att de motarbetade Gud och för att de var så svinaktiga och fördärvade.
Varför har vi analyserat dessa stycken på det här sättet? Därför att dessa få enkla meningar ger fullt uttryck åt Guds sinnelag som flödar över av barmhärtighet och djup vrede. Samtidigt som Gud värdesatte de rättfärdiga och hade förbarmande med dem, tolererade och bekymrade sig om dem, fanns det i hans hjärta en djup avsky för alla dessa i Sodom som blivit fördärvade. Var detta överflödande barmhärtighet och djup vrede eller inte? På vilket sätt förstörde Gud staden? Genom eld. Och varför förstörde han den med eld? När du ser någonting som brinner eller när du är på väg att elda upp någonting, vad känner du då för det? Varför vill du bränna det? Känner du att du inte behöver det längre, att du inte vill se det mer? Vill du göra dig av med det? Guds användning av eld står för övergivande och hat och att han inte ville se Sodom mer. Detta var den känsla som fick Gud att utplåna Sodom med hjälp av eld. Användandet av eld betecknar precis hur arg Gud var. Guds barmhärtighet och fördragsamhet existerar förvisso, men Guds helighet och rättfärdighet när han släpper lös sin vrede visar också människan den sida av Gud som inte accepterar någon kränkning. När människan är helt i stånd att lyda Guds befallningar och agera i enlighet med Guds krav, då är Gud överflödande i sin barmhärtighet gentemot människan; när människan är full av fördärv, hat och fiendskap mot honom känner Gud djup ilska. Och hur omfattande är denna djupa ilska? Hans vrede kommer att bestå tills han inte längre ser människans motstånd och onda gärningar, tills de inte längre finns framför hans ögon. Först då kommer Guds ilska att upphöra. Det har med andra ord ingen betydelse vem personen är; om hans hjärta har kommit långt från Gud och vänt sig bort från Gud för att aldrig mer återvända, då spelar det ingen roll hur mycket han utåt sett eller i fråga om egna subjektiva önskningar vill tillbe och följa och lyda Gud i sin kropp eller i sitt tänkande. Så snart hans hjärta vänder sig bort från Gud kommer Gud att släppa lös sin vrede utan uppehåll. Och när Gud efter att ha gett människan tillräckliga möjligheter släpper lös sin vrede, så finns det inget sätt att återkalla den och han kommer aldrig mer att vara barmhärtig och fördragsam mot en sådan människa. Det här är en sida av Guds sinnelag som inte tolererar någon kränkning. Här tycker folk att det är normalt att Gud skulle förstöra en stad, för i Guds ögon kunde inte en stad full av synd existera och fortsätta att finnas kvar, och det var logiskt att Gud skulle förstöra den. Men i det som hände före och efter hans förstörelse av Sodom ser vi Guds sinnelag i dess helhet. Han är fördragsam och barmhärtig mot det som är vänligt och vackert och gott; mot det som är ont och syndigt och skändligt är han så djupt förbittrad att han är oupphörlig i sin vrede. Detta är de två viktigaste och mest framträdande sidorna av Guds sinnelag, och dessutom har de uppenbarats av Gud från början till slut: överflödande barmhärtighet och djup vrede. De flesta av er har upplevt något av Guds barmhärtighet, men mycket få av er har förstått Guds vrede. Guds barmhärtighet och kärleksfulla godhet kan ses i varje människa; det vill säga, Gud har varit överflödande barmhärtig mot alla människor. Men mycket sällan — eller rättare sagt aldrig — har Gud varit djupt vred på några individer eller någon grupp av människor bland er. Ta det lugnt! Förr eller senare kommer Guds vrede att ses och upplevas av varje människa, men den tiden är inte inne än. Och varför är det så? Därför att när Gud är oavbrutet arg på någon, det vill säga, när han släpper lös sin djupa vrede över en människa, betyder det att han sedan länge har avskytt och förkastat henne, att han föraktar hennes existens och att han inte står ut med hennes existens; så snart hans vrede kommer över henne, kommer hon att försvinna. I dag har Guds verk ännu inte nått den punkten. Ingen av er kommer att kunna uthärda det när Gud väl blir djupt arg. Ni ser alltså att för närvarande är Gud enbart överflödande barmhärtig mot er alla och ni har ännu inte sett hans djupa vrede. Om det är några som fortfarande inte är övertygade kan ni be att Guds vrede ska komma över er, så att ni kan få erfara huruvida Guds vrede och hans okränkbara sinnelag gentemot människan verkligen existerar. Vågar ni?
Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II”
